Jag känner att det ordnar sig, att allt kommer finnas där men allt kommer gå bra. Vi tappar inte bort varandra någonstans på vägen, vi kommer stanna kvar och hålla ihop. Men så inser jag att det är 112 dagar kvar till vi springer ut från tegelväggarna och vi lämnar allting bakom oss. Gör vi det? Eller stannar vi och låtar oss aldrig glömma?
Det är svårt att inte tänka när jag ser tillbaka.

Jag stannar gärna tiden snart så att jag vet att allt finns kvar.